swedenmetal.webblogg.se

TRIDENT WOLF ECLIPSE: Watain öppnar helvetets portar en sjätte gång

 

 Watain behöver ingen introduktion, det namn och rykte de karvat ut i black metal-scenen talar för sig själv. Värt att nämna är dock att detta har varit det längsta avbrottet mellan två fullängdade släpp i deras 20 år långa karriär, vilket spär på de redan höga förväntningarna på ett band vars diskografi har varit minst sagt varierad. Nu är väntan över och det är dags att försöka besvara frågan om huruvida dessa förväntningar har mötts eller ej!

Skivan börjar stenhårt med Nuclear Alchemy, som varslar om de fasor som komma skall och stolt proklamerar att Watains ljudbild inte gått förlorad under de fem år fansen har väntat. Däremot är den mer melodiska sidan vi såg av bandet på The Wild Hunt som bortblåst och istället bjuds vi på ilsken och snabb black metal i stil med "Casus Luciferi".

Detta tema fortsätter i Sacred Damnation, som för mig var en höjdpunkt på skivan. Riffen är obehagliga, tempot är snabbt och Eriks väsande skrik hörs effektfullt lågt i mixen. 

Genom "Teufelsreich", "Furor Diabolicus" och "A Throne Below" förs tankarna om och om igen tillbaka till Casus Luciferi. Det är black metal i klassisk tappning, Watain har övergett det progressiva och melodiska och i dess ställe är blast beats och ursinne! Hittills har skivan krävt min uppmärksamhet och hållit mig en aning hänförd. Allting flyter samman i en helvetisk ström som överträffar vad jag själv vågat hoppas på! Håller det skivan ut? 

Nästintill. På Ultra (Pandemoniac) begår Watain en dödssynd man som black metal-artist bör sky värre än pesten: de korsar den gyllene linjen i sanden och går från att vara genuint onda och skrämmande till att försöka så mycket att vara det att det inte längre går att ta på allvar. Jag är övertygad om att scenens fans som läser detta vet precis vilket fenomen jag talar om, så jag tänker bespara er från att redogöra det i detalj. Mot slutet av låten, som fram tills dess är utmärkt, bryter en kör av onda, hånfulla skratt ut som pågår i närmare 30 sekunder innan en fade-out-effekt avslutar allt. [KONSTPAUS] 

Jag förstår vad man ville uppnå med detta, men det ger mig inte intrycket av en samling demoner som skrattar åt min brutala och snara hädanfärd, det låter mer som en spinkig, ensam tonåring som  vill övertyga sina flinande klasskamrater att han minsann är ondare än de förstår och inte älskar något annat än mörker och död! Det tar ihjäl stämningen som byggts upp dittills helt utan anledning. 

Som tur är begår de bara detta misstag en gång, och Towards the Sanctuary vänder åter till mörkret som förekom det. Ett slags väsande viskande innan sången tar fart ordentligt är mycket effektfullt, tempot är snabbt och känslan fantastisk.

The Fire of Power avslutar den ordinarie listan låtar, och det är en värdig avslutning på skivan, med ett stundtals lägre tempo än de nästintill ständigt närvarande blast beats som utmärkt de tidigare spåren. LP:n slutar snurra och skivan, minus bonusspåret, är över på precis under 35 minuter. Lite på den korta sidan efter fem års väntan. 

Bonusspåret heter Antikrists Mirakel och är en mässande ritualistisk låt utan konventionell sångstruktur, såsom tempoförändringar och dylikt trams. Onekligen stämningsfullt, men med en speltid på sju minuter skulle det vara lögn att säga att den inte är drönande.

Sammanfattningsvis är skivan en stark och värdig comeback av Watains gamla ljud samt en helomvändning från The Wild Hunt som överträffade många av mina förväntningar. Jag lockas att jämföra den med Casus Luciferi, men det är en vågad jämförelse. Trident Wolf Eclipse är sin egen skiva. 

Man kanske skulle kunna säga att jag hakade upp mig orimligt mycket på en väldigt liten sak, men till det säger jag att man inte kan älska någonting på riktigt om man inte kan förmå sig att slita det i stycken för minsta felsteg. På det stora hela är skivan värd din uppmärksamhet och jag rekommenderar den. Verkligen.

8/10. 

Eder Skumligaste.